Som absolut sista del i vår djupdykning om personvagnarna på HSJ har vi nu hamnat på Postmuseum i Stockholm. Där står det en liten postvagn, HSJ D 109, uppställd sedan många år tillbaka. Vagnen är den äldsta bevarade personvagnen från någon 891-bana och tillika en av ytterst få bevarade postvagnar med originalinredning. Vagnen har använts som förebild för flera återskapade postinredningar på musiebanorna, men hur är det egentligen med autenticiteten?
Vi har i vår serie om smalspåriga personvagnar arbetat hårt för att hålla oss strikt till just vagnarna. I NHJ-inlägget gjorde vi ett undantag för en bild på en rälsbuss, och i det här avsnittet tvingas vi göra ett undantag till och ha med litet normalspår!
En postvagn till Postmuseum
Redan på 1930-talet visar Posten genom Paul Heurgren intresse för att bevara någon eller några äldre postvagnar. Man ber SJ inventera de äldsta vagnarna och postmuseets intresse sammanfattas i ett brev i februari 1934 : ”…ber jag få säga, att det skulle vara av mycket stort intresse och värde för postmuseum… att av de i trafik varande järnvägspostvagnarna måtte i sinom tid, istället för att nedskrotas, för postmusei räkning magasineras en vagn D1, en vagn DF2 och en vagn DC1a.”
Resultatet blir att Kungl. Järnvägsstyrelsen i maj samma år meddelar att man i samband med slopning av äldre postvagnar reserverar D1 612 och DC1a 822 för postmuseum. De ställs upp i lokstallen i Mjölby och Nyköping. Av okänd anledning blir även D1 418 och ytterligare en vagn senare reserverade, men järnvägsstyrelsen konstaterar redan år 1937 att de först avställda vagnarna istället ska skrotas, respektive bli tjänstevagn. Eftersom lokalfrågorna för de båda museerna inte får någon lösning de kommande decennierna, blir vagnarna där de är.
En av vagnarna, D1 612, blev verkligen bevarad och uppställd i Älmhult för att till sist hamna på Järnvägsmuseet i Gävle. Postmuseet inser säkert att vagnen är alldeles alltför stor och låter den gå vidare.
HSJ D 109 ”… i en vagnhall i Hjo …”
Det är först år 1950 som frågan om bevarandet av en postvagn på postmuseet rör på sig igen. I samband med en visning för ett sjuttiotal museimän tillhörande Svenska Museimannaförbundet, påpekar dessa för Paul Heurgren, som håller visningen och nu även blivit postmuseets chef, vikten av att ha verkliga interiörer. Därför skriver Heurgren till ledningen att det har ”yppat sig en möjlighet för postmuseum att kunna ordna ännu en verklighetstrogen interiör…i en vagnhall i Hjo finnes en gammal utrangerad järnvägspostvagn…och vilken vagn ej är större, än att den kan få plats i ett rum å nedre botten i museet.” Vagnen tillhör Statens Järnvägar, ”som dock efter vad jag under hand fått veta, gärna avstår den”. Året efter är man överens om övertagandet, men det dröjer till hösten år 1953 innan vagnen kan flyttas till Postmuseet på Nygatan i Gamla stan i Stockholm.
Vagnen i sin krafts dagar, sannolikt under 1930-talet.
Vid ett besök under våren 2022 var muséet tillmötesgående och tillät oss göra litet mer ingående studier och vi fick också ta del av muséets dokumentationen för denna sista del om personvagnarna vid HSJ.
Först en bild på hela vagnen så som den visas på Postmuseum på Lilla Nygatan i Gamla stan i Stockholm. Den pryder väl sin plats efter cirka sextio års användning som postvagn, men notera att alla ytskikt är förbättrade vid uppställningen. Den nedslitna fotbrädan bär dock spår av ytterligare sjuttio års nyfikna besökare liksom vagnens bruna linoleummatta, som är utnött innanför dörren. Ovanför vagnen skymtar en balk i museets tak som precis stryker lanternintaket.
Vagnens interiör syns på dessa båda bilder som vi lånat från Postmuseum.
Uppställningen år 1953
Även om den gamla postvagnen tillhör de absolut minsta 891-vagnarna i landet är det inte självklart att den ska få plats i Postmuseums 1600-talshus. Här får man inte riva väggar eller på andra sätt ändra i huset. Takhöjden gör tex att vagnen får stå direkt på golvet i litet makadam och att lamphuvarna ovanpå lanterninen tas bort.
Ett annat, värre problem är att man behöver demontera vagnen för att över huvud taget få in den i museilokalen. Det innebär tex att korgen måste skiljas från underredet, men det räcker inte, utan även korgen måste demonteras. Resultatet blir att man lyfter av taket och helt sonika klyver korgen på längden, dvs sågar sönder gavlarna och golvet! På så sätt får man fyra hanterliga delar plus hjulen. Arbetet görs med hjälp av personal från SJs vagnverkstad i Tomteboda på postens verkstad i Ulvsunda. Bilderna från Postmuseet visar hur man med viss möda transporterar och lyfter in de olika delarna.
Här anländer ramverket till Postmuseum på Lilla Nygatan. Ovanpå lasset ligger bland annat fotstegen.
Ramverket lastas av från lastbilen. Notera koppel och vacuumledningarna som sitter kvar.
På väg in på museet. Man kan konstatera att arbetarskyddet tycks ha blundat…
Här kommer den ena korghalvan och man ser på gaveln att den inre panelen är avsågad men delningen gjorts omlott. Man ser också att golvet behandlats på ett liknande sätt och att detta bara består av två lager plank.
En första provuppsättning av taket med bakre korghalvan upplagd på ramen. De olika färgerna i taket beror på att man inte målat om i skåp och brevfack.
Som framgår av bilderna ovan har man alltså varit rätt brutala med vagnen för att kunna ställa upp den. Ändå får man likväl konstatera att det är en ”komplett” och unik Rådaneforsvagn från 1874. Det är därför väl värt att studera en del av detaljerna på vagnen.
Litet bekymmersamt är att man verkar ha ”skapat interiören” för vissa detaljer som skymtar på de gamla bilderna stämmer inte överens med hur vagnen ser ut idag, kanske har man till och med ha flyttat runt de olika delarna. Ett exempel på detaljer som tyvärr museet inte sparade är denna tidiga armatur för elbelysning med tillhörande sladd och dosa. Förmodligen var det denna lampa som HSJ matade med ett ficklampsbatteri.
En bildsvit på olika vagnsdetaljer
Vid en närmare studie av vagnen så kan man notera en del udda detaljer.
De ålderdomliga boxarna är uppenbart gjutna av Rådanefors mekaniska verkstad. Men hur var det nu med tillverkningsåret? Årtalet 1874 styrker ju det som står i styrelseprotokollen, men…
…vagnhistorikerns lott är att aldrig vara helt säker.
Vi har på något ställe i vårt inlägg om HSJ nämnt att Rådanefors har en egen typ av konsoler för fotstegen. Den här bilden visar dessa rätt väl med sin lite ovanliga infästning underifrån i bottenstocken och i ramen.
Man kan kanske tro att den ovanliga fjäderupphängningen är ett försök till sekundärfjädring, men det är helt enkelt det sättet man valde höja vagnens koppelhöjd. Själva fjädernävarna är inte de ursprungliga, utan betydligt modernare med länkar istället för den enkla typ av fjädring som visas på LSSJ-ritningen från Kristinehamn i HSJ-inlägget. Mellan ”öglorna” finns hålen kvar från den ursprungliga fjädernäven. En annan ”Rådaneforsdetalj” är den neddragna och avrundade panelen vid bufferbalken. Den nuvarande märkningen med D syns, men också resterna av ett antal äldre märkningar.
Ovanför HSJ ser man att skruvarna som håller fast korgen i ramen inte kommit på plats igen. Flera lager av äldre märkningar syns, notabelt är att bakgrunden är röd, troligen har hela ramen varit det innan upprustningen inför uppställningen.
Tittar man under vagnen ser man de inre rambalkarna av trä och skruvarna som håller lagergafflarna. Lagergafflarna vilar mot klossar i I-balksramen och bara hålls av en skruv i varje del. Röret i förgrunden är vacuumledningen som inte återställdes när vagnen ställdes upp på museet.
Varför vakuumledningen inte återställdes i ena änden framgår på den här bilden. Vagnen står inklämd vid en stor klump i golvet, och i ena änden fick kopplet helt enkelt inte plats. Man har därför fäst koppel, spännkoppel och vakuumledning på en plåt som är fastskruvad i vagnsgaveln, en bit ovanför buffertbalken! Är D 109 landets enda smalspårsvagn som har vakuumrören kvar förresten?
I mitten av vagnen syns sågsnittet genom undre golvet, ”ihopsatt” med en planka…
Observera även hålet ovan, är det kanske ett gammalt hål för ”värmeapparaterna”, eller har postkupén haft en toalett i något skede? Försvann den i så fall vid uppställningen i museet?
Även inne i kupén kan man trots de ommålade väggarna skymta en diskret skarv i gaveln. Den går inte ända upp eftersom det ”bara” var själva väggen som delades, taket inklusive den övre ramen som håller ihop vagnen lyftes in i ett stycke.
Alla olika ingrepp i vagnen har förvisso dolts rätt väl med ny färg, men dessvärre blir resultatet att vagnens patina helt gått förlorad. Men, utan dessa åtgärdet är det troligt att den inte skulle vara bevarad alls. Även om D 109 i sitt nuvarande skick speglar tiden efter 1921, då den blir ren postvagn, har den främst utvändigt kvar många originaldetaljer och ger en god bild av de allra första banornas passagerarvagnar.
Den är också unik då den ju är den enda kompletta 1800-talsvagnen från HSJ. Dessutom är den ett exempel på en tidigt ”massproducerad” vagn, om nu tre vagnar kan sägas vara det, tillika från en av Sveriges tidigaste, minsta och kanske mest kortlivade leverantörer. Från samma leverantör finns för övrigt UVHJ fångvagn från 1868 bevarad i Gävle, även den smalspårig, men med 1217 mm spårvidd.
Med detta avslutar vi vår genomresa på de västgötska smalspårsbanorna och beger oss till Roslagen.
/Johan och Stefan
