Slå samman JHRF och MRO?

[Anders Persson]

I princip har jag ingen invändning, men funderar på om liknelsen med ett företag är det närmaste man kommer en museijärnvägsförening? Trots allt är den grundläggande meningen med ett företag att tjäna pengar. Det finns ingen järnvägsförening vars främsta syfte är att tjäna pengar och göra sina medlemmar rika.

Jag tror att en närmare liknelse är en idrottsförening. Många sådana föreningar skulle inte heller existera om det inte vore för ideellt arbetande medlemmar. Båda behöver dra in pengar och gör det genom att visa upp sig för publik.
Sedan har folk olika skäl att vara med i en förening, men för de flesta handlar det nog om social samvaro mer än något annat, tror jag.

Håller med om att det är viktigt med tydlighet kring vad en förening vill och inte vill. Detta skulle nästintill behöva vara hugget i sten, för att inte råka ut för att något man ägnat all sin fritid åt i flera år plötsligt inte passar in i den nya ledningens framtidsplaner.

En järnhand är inte önskvärd, men saker behöver bli gjorda för att verksamheten ska fungera. Fordon och bana ska underhållas, tågen ska bemannas med personal. Även om all nödvändig verksamhet finns dokumenterad i rutiner så måste ändå någon se till att rutinerna följs. Det är väl i den rollen som vissa blir järnhänder...

[Micke Carlsson]

Likheten mellan förening och företag består i att båda behöver tjäna pengar för sin överlevnad och "kunden" som står för dessa pengar gör egentligen ingen skillnad på om de betalar ett företag eller en förening, förväntningarna på vad de får i utbyte för sina pengar är i stort sett desamma.

Därför behöver både företag och förening jobba på likartade sätt för att bli attraktiva för sin kund.

Den stora skillnaden är ifråga om "rekrytering av arbetskraft", i ett företag kan finnas entusiastiska anställda som skulle jobba gratis bara de fick jobba med det de gör (och hade någon "annan" lösning på sitt uppehälle), men den absoluta majoriteten gör det för sin försörjning, de säljer arbetskraft mot betalning, för sitt uppehälle. De stannar på sitt jobb om förhållandena är skapligt drägliga, men andra företag konkurrerar om samma arbetskraft, folk byter jobb om de hittar bättre villkor någon annanstans. "Bättre villkor" är en komplex historia som inte bara har med lön, arbetsmiljö, avstånd från hemmet, arbetsuppgifter med mera att göra, men det handlar mycket om den sortens grejor.

En förening rekryterar på entusiasm i stället i första hand, de som tänker "vad kul det verkar" är de som kommer att söka en plats i verksamheten och eftersom antalet aktiva i en förening inte är begränsad av en lönebudget så är ju intagningen inte ett problem. Men det handlar inte om totalt osjälvisk uppoffring, även en frivilligt arbetande medlem har förväntningar på ett "personligt utbyte" av att delta. Det kan vara i form av att få uppleva något som att få gå rak i ryggen genom tåget i paraduniform, eller få hålla på med tekniska apparater som bara är möjligt i ett "gemensamt sammanhang", att köpa och förvara ett eget ånglok är lite svårt för de flesta privatpersoner (även om undantag finns). Det kan låta som att man har altruistiska motiv som att bevara för eftervärlden, låta andra få nöje av det arbete man uträttat osv och det är inte "osant" men det finns en gräns för var och en som deltar aktivt hur långt man är beredd att gå för att möjliggöra detta, och det är där vad den enskilde medlemmen får i gengäld i slutänden kommer in, detta är "lönen för arbetet" som "utbetalas" i valutan som är personlig tillfredställelse.

I ett företag kan man kommendera sin personal, säga hur de ska göra, och det är ok i stor utsträckning därför att det finns ett samband mellan utförande av arbete och lön. Valutan för att ställa upp i form av pengar är "solklart attraktiv", belöningen finns alltid på plats. Därför kan företag fungera trots att de inte är demokratier. Företag fungerar i hög utsträckning just för att de inte är demokratier, och de anställda är sällan intresserade av att delta i en företagsdemokrati, de vill veta vad de ska göra för att få sina pengar och intresset för det hela brukar sluta ungefär där. De som gör "karriär" är de som har har intresse nog för verksamheten att engagera sig lite mer än vad anställningsavtalet kräver, men de har givetvis förväntningar på att se ett sådant engagemang påverka lönen uppåt också.

I en förening är det inte lika lätt att peka med hela handen och få alla att gå i samma riktning. Det leder snabbt till interna motsättningar då en stor andel "alltid" kommer att tycka att de går back på inriktningen ifråga om sin ersättning i form av personlig tillfredställelse. Man kan då med järnhand t ex inleda utrensningar av misshagliga (ett företag skulle göra så vid någon punkt, när företagets marknadspotential uppfattas som hotad) och om det lyckas, i slutänden ha skapat en slags sekt istället. En sekt är en förening utan demokrati där man lyder sin ledare utan att ställa sig i vägen för inriktningen.

Även en förening behöver tydligt ledarskap för att uppnå sin fulla potential. Ett tydligt ledarskap behöver vara den kraft som förmår att ena gruppen aktiva om vad föreningens verksamhet ska leda till så att man tillgodoser den personliga behållningen av att delta för de aktiva, samtidigt som man gör det på ett sätt som är attraktivt för de som ska betala kalaset, alltså "kunderna". I detta kan behöva göras kompromisser och det är där ledarskapet behöver stå för förmågan att förklara dessa och få acceptans för att vissa saker måste göras på ett visst sätt för att behållningen av att arbeta frivilligt i föreningen ska kunna falla ut för de aktiva. En hållbarhetsstrategi behövs, och den behöver kommuniceras till och implementeras hos alla de aktiva.

Järnhanden fungerar inte att använda till sådant, den kräver ett visst beteende utan att tillgodose det personliga utbytet hos enskilda medlemmar. Det kan vara effektivt kortvarigt, men misslyckas i regel i längden därför att "ersättningsfrågan" till de aktiva blir lidande i långa loppet. De som deltar för att få social samvaro i första hand är antagligen de mest uthålliga under en järnhand för även järnhanden vill se ett kollektiv på plats, men det är möjligt att "nödvändig spetskompetens" har andra drivkrafter än kaffedrickning och att verksamheten som helhet därför successivt förlorar den kompetens som krävs för att alls ha någon verksamhet i långa loppet. "Kompetens" är i förlängningen av en sådan nedåtgående spiral förmågan att släppa kaffekoppen och gå ut och byta en slipers ibland också. Järnhanden har inte implementerat en gemensam förståelse och samsyn kring att om vi gör A så får vi B som effekt och det är det vi helst av allt vill få ut av att delta, den har sagt att nu gör ni A annars kan ni gå härifrån, varvid några går därifrån och de som är kvar sätter på kaffe medan de funderar på hur de ska orka göra A, särskilt nu när vi är så få kvar.

När en förening har ordning på sin långsiktiga hållbarhetsstrategi och har implementerat den och fått A till B att fungera, så handlar nyrekrytering om att berätta att här jobbar vi så här för att uppnå detta och detta, och så få "commitment" från rekryten att de accepterar och förbinder sig till att delta på dessa villkor. Om de inte ställer upp på det, så kommer det ju inte att bli så bra kan man anta. Om de säger att de ställer upp men sedan ändå inte gör det så finns det något att korrigera, "vi var ju överens om tagen när du började här". Att inte jobba med A för att skapa B kan vi ju utgå ifrån att det är kontraproduktivt och skapar svårigheter för de som följer strategin.

En förening styrs lite som ett demokratiskt land är tänkt att styras, med en "representativ statsmakt" som håller en beslutad linje (strategi) och styr skutan så att den accepteras, impementeras och följs, men som är öppen för att modifiera strategin inom vissa gränser (stadgarna) och som möjliggör större förändringar i strategi och ledarskap genom demokratiska val.

Det måste inte vara så, föreningar är i svensk lag tänkta som ett andningshål fritt från krav då långt rimligt är (undantag är t ex krav på säkerhet som tryckkärl etc) men är annars oreglerade organisatoriskt sett. Man får bilda sekter eller andra slags sammanslutningar så mycket man vill (numera med ett enda undantag, främjande av terrorism), men man får såklart inte göra vad som helst för det.

Men jag tror den mest framgångsrika ledningsformen om vi pratar tågklubb i Sverige har mer med "styret av ett litet demokratiskt land" att göra.