Järnvägshistoriskt forum

På bilder av ålderdomliga godsvagnar finns emellanåt en märkning i form av en triangel, vit på mörk bakgrund i närheten av dess Id-märkning.
Märkningen förefaller inte ha ingått i regelverk för RIV-godkända fordon, så det är väl ett nationellt svenskt påfund.
Förklaring av hur märkningen skall tolkas och tillämpas återfinns t.ex. i berört avsnitt i Arbetsuppdelning för TEKNISK VAGNTJÄNST i utgåvor från 1953-10-15 och 1962-12-11 samt SJH 636.1 från 1971-04-01. Inga frågor på det! Däremot saknas den i 1944 års vagnlära liksom även i SJF 636.1 från 1985-01-01.
Men formuleringarna i dessa förklaringar ...

1953
Vagnen får framföras med en hastighet av
a) 60 km/tim i lokalgodståg
b) 50 km/tim i fjärrgodståg o direktgodståg som framföres av ånglok
c) 40 km/tim i fjärrgodståg o direktgodståg som framföres av annat lok än ånglok
Får ej framföras i snäll- eller persontåg.

1971
Vagnen får gå med följande hastighet:
a) i lokalgodståg - 60 km/tim
b) i andra godståg som dras av ånglok, motorlok eller lokomotorer - 50 km/tim
c) i andra godståg som dras av ellok - 40 km/tim
Får inte gå i snäll- eller persontåg.

... väcker i gengäld några frågor.

1) När infördes märkningen, när och varför slopades tillämpning av den?
2) Vilken var den tekniska orsaken/kriteriet för tillämpning av dessa restriktioner?
3) på vilket vis ansågs traktionsformen för tågets framförande ha betydelse för hastighetsrestriktionen?
4) Fanns det någon dokumentation om utformning och placering av den?

SJ tryckte ju små häften med och om godsvagnar 1929 till 1954 innan ser 637 kom.

I häftet från 1942 finns inte triangeln med men i nästa utgåva 1949 finns den med.

1949 gällde att vagnen fick gå i högst 60 km/tim i lokalgodståg och högst 40 km/tim i direkt- eller fjärrgodståg.

Det förefaller som att "triangelmärkning" infördes i samband med utarbetandet av 1947 års Säo. Grundregeln var att den skulle gälla för småbäriga vagnar (lastförmåga högst 12 ton). Även sådana vagnar som inte var triangelmärkta skulle betraktas som om de vore det.

Redan som knappt läskunnig snorunge var jag nyfiken på allt som hade med godsvagnar att göra. När jag hade lärt mig läsa var Säo en stor favorit.
Och nu till saken: när jag sett de olika hastighetsgränserna vid befordran av triangelmärkta vagnar frågade jag förstås farsan om skälet till de olika sth:na. Han sa' då - för kanske 70 år - sedan följande: Ett lokalgodståg stannar ofta för växling och lastning/lossning av gods m. m., m. m. Ev. varmgångsunge upptäcktes då redan i ett tidigt skede. Skälet till 50 i ångloksdragna fjgt var liknande - nå't i stil med att lokps fick tillfälle att upptäcka varmgång vid vattentagning, smörjning av loket etc. Fyrtio i elloksdragna tåg motiverades av att sådana körde längre sträcker utan möjlighet till varmgångsupptäckt.

Om det ovan anförda är sant, rätt och riktigt kan inte garanteras men det är vad han upplyste mig om.

Olle S

Vid närmare efterforskning i källorna har framkommit att triangelmärkningen bör ha tillkommit under 1945. Först genom ett cirkulär där det bestämdes att hastighetsmärkning skulle ske vid revision. Därefter genom en order att alla vagnar som passerade vissa angivna orter under de sex första dagarna i oktober 1945 skulle märkas med hastighetsmärkning genom en riktad insats.

SJ 13642 med triangelmärkning i början av 1960-talet okänd plats foto från Staffan Wolters samling