Kartan nedan ur häftet
Svensk statsbaneelektrifiering år 1942 visar att man under 1940-talet hade funderingar på att elektrifiera Haparandabanan inklusive sträckan Karungi-Övertorneå, sannolikt för att rationalisera fordonsanvändningen. Troligen av samma anledning har man både i väster- och österled elektrifierat flera korta sidobanor och stumpar även under senare år. Elektrolok med hjälpdiesel är naturligvis behändiga för exempelvis den sista och första kilometern i krypfart inne på timmerterminalen men när man ska iväg därifrån är det bra att få ström ur tråden snarast möjligt för att få upp farten. De renodlade växellokens antal är numera synnerligen litet som konsekvens av rationaliseringsåtgärderna.
Av haparandabanans elektrifiering blev dock inget i det skedet och först 70 år senare kom den till och då delvis på en annan bansträckning än den ursprungliga. Österifrån blev elektrifieringen klar i praktiken för ca en månad sedan i slutet av 2025.
Det har visat sig att förbindelsen Torneå-Haparanda för en slumrande tillvaro i fredstider och vaknar upp i tider av ofred, vilket är en betydande anledning till både elektrifieringarna och att spåranläggningarna är något överdimensionerade i förhållande till det fredstida blygsamma behovet och att förbindelsen har fått såpass mycket uppmärksamhet under de gångna fyra åren.
Vi kommer möjligtvis att se järnvägselektrifiering längs Torne älv trots allt eftersom funderingar om elektrifiering av banan Torneå-Kolari pågår. Jag skulle inte bli förvånad om det dels byggs en järnväg till Kirkenes inom 20 år, dels gruvbanor för att utnyttja de ofantliga rikedomar som lär finnas i berggrunden i gränstrakterna mellan Finland och Norge och dels en sammanbindningsbana från Kolari till Svappavaarabanan. Det är tyvärr inte osannolikt att dagens hårda ekonomiska intressen och behovet av jordmetaller kommer att köra över ursprungsfolket Samernas ekonomiska och kulturella intressen i detta sammanhang.
- Sv_elektr_jvg_19420301.jpg (234.82 KiB) Visad 901 gånger
+++
