Varför framändeskärmar på dragfordon i tåg?
Postat: 27 jan 2026, 10:48
I tråden Yd 342 med HNJ-släp i Haparanda under avdelningen Rullande materiel skrev harald:
Om man går igenom trafikreglerna (Sio, Säo, säo/säok) så hittar man följande:
Från 1914, i tillägg 7 till 1907 års Sio:
1) Det sägs alltså inget om ånglok; det var nog självklart att skorstensänden på ett ånglok var framänden. (NOJ:s Fairlie-lok hade ju en skorsten i vardera änden, men vi kommer nog aldrig att få reda på vilken ände, om någon, som betraktades som framänden.)
2) Inte heller sägs något om vilken ände av ellok som skulle betraktas som framänden. Med ledning av senare bestämmelser (se nedan om 1923) drar jag dock slutsatsen att framänden skulle anses vara den ände där föraren befann sig. Om detta är rätt, skulle alltså framändesmarkeringarna (de blå-gula flaggorna) flyttas när föraren bytte ände, och på så sätt kom framändesmarkeringarna alltid att finnas längst fram på ett tåg.
3) Å andra sidan: Hur göra om ett ånglok går backgång i tåg? I det fallet hade man ju ingen framändesmarkering främst!
I 1923 års Sio är det blå-gula flaggorna utbytta mot röd-vit-randiga skärmar:
1) Det kan förvåna att 1923 års regel inte nämner ellok, men detta förklaras av att i 1923 års utgåva av Säo och Sio var ellok inkluderade i termen ’motorvagn’. Ur förklaringen för ’lokomotiv’: ”Vad som är stadgat om lokomotiv gäller, där icke annorlunda uttryckligen säges, såväl ånglok som motorvagn.”
2) Det berättas att utbytet av de blå-gula-flaggorna (som hade ett blått och ett gult fält, lite som en svensk vimpel) föranleddes av en konflikt på Malmbanan, där norska förare vägrade köra de ”svenskflaggade” loken till Narvik. Jag har för mig att bråket ägde rum redan på 1910-talet, och utbytet mot de röd-vita skärmarna kan nog ha skett ganska långt före 1923 (kanske reglerat av något cirkulär). Något som talar för detta är att ett litet häfte med uppräkning av nyheter i 1923 års Säo och Sio inte nämner något om utbytet.
3) Regeln att skärmarna skulle vara ”synliga från förarens plats i den sålunda betecknade framänden” får mig att tänka att framänden var den ände där föraren fanns, och att skärmarna alltså måste flyttas när föraren bytte ände.
1924 års Säo ersatte snart 1923 års Säo och Sio, men reglerna om (framände-)skärmar var oförändrade bortsett från att termen ’elektriskt lok’ (åter-)infördes:
1) I 1929 års Säo är det termen ’motorvagn’ som har försvunnit, vilket förklaras av att denna utgåva använde termen ’lok’ på följande sätt: ”Lok = järnvägsfordon (undantagandes lokomotor), försett med mekanisk eller elektrisk anordning för fordonets framdrivande.” ’Motorvagn’ ingick alltså när det stod ’lok’ i reglerna.
2) Formuleringen ”att de äro synliga för föraren, då han uppehåller sig i den ände av loket, där skärmarna äro placerade” är något förbryllande. Den innebar ju visserligen att föraren kunde byta ände utan att flytta skärmarna, men jag gissar att det handlar om tillfällig förflyttning. Men, ska man läsa bokstavligt, så säger ju texten inte tydligt att skärmarna ska vara placerade längst fram i tåg.
1934 års Säo innebär inga sakändringar, bara några redigeringsändringar. Man slår ihop reglerna för tåg och växling samt för ’lok’ och ’lokomotor’:
1) ’Motorvagn’ inräknas fortfarande i ’lok’, men ’rälsbuss’ är inte någon delmängd av ’motorvagn’.
2) Skärmarnas färgsättning är ändrad från röd-vit-randig till röd-gul-randig. (Denna ändring skedde genom ett cirkulär år 1940. Man kan läsa mer om ändringen från röd-vit till röd-gul på Gunnar Ekevings webbsida https://ekeving.se/si/malning/index.html , under underrubriken ’Gult och rött vid SJ från 1940’.
3) Beträffande meningen om ’tvillingbuss’, se mitt inlägg i tråden ’Yd 342 med - - -’.
4) Nu har man slopat den tidigare kopplingen om att skärmarna [i alla fall ”i regel”] ska vara synliga för föraren. Därmed faller kanske kravet på att (framände-)skärmarna ska sitta längst fram i tåg. Eller inte! Det framgår faktiskt ingenstans. Kanske tycker man att det var ”självklart” (något som motsägs av att 1941 års Säo beskriver det mesta mycket detaljerat). Men det är alltså bestämt att framänden ska vara utmärkt på dragfordonet, också i tåg.
1947 års Säo innebär textförenklingar, men ändrar egentligen inget i sak:
1) Beträffande ’motorvagn’ och ’rälsbuss’ se ovan kommentar 1) om 1941.
2) Först 1947 lanseras formellt benämningen ’framändeskärmar’
3) Inte heller här besvaras frågorna a) Varför ska framänden vara utmärkt i tåg? b) Finns det någon koppling mellan framänden och förarens placering?
1951, i ett Tillägg 3 till 1947 års Säo, kompletteras den från 1947 ovan citerade Anm. 2 med följande:
1959 års säo/säok innebär att framändeskärmen inte längre nämns i samband med tåg, utan bara för växling:
I 1973 års säo/säok har framändeskärmarna försvunnit. Som utmärkning av ett dragfordons fram- och bakände ska nu i stället samma regler gälla som för nattsignaler: tänt rött sken utmärker dragfordonets bakände; inget rött sken utmärker dess framände. (Och så är det fortfarande enligt dagens trafikregler, TTJ.)
= = = = =
Sammanfattning. Den inledande frågan Vad fanns det för behov av framändeskärmar på tåg? låter sig inte tydligt besvaras. Jag konstaterar följande:
- "Vad fanns det för behov av framändeskärmar på tåg? Ett tåg har ju en given rörelseriktning."
Om man går igenom trafikreglerna (Sio, Säo, säo/säok) så hittar man följande:
Från 1914, i tillägg 7 till 1907 års Sio:
Kommentarer:”Signalmedel skola under dagen vara anbragta å tåg på följande sätt: Å elektriskt lokomotiv och elektrisk motorvagn skall framänden särskilt betecknas genom två utstående blå och gula flaggor, fästade en på vardera långsidan av lokomotivet eller motorvagnen. - - -
Å elektriskt lokomotiv och elektrisk motorvagn, som gör växlingstjänst skall under dagen framänden betecknas på sätt [som föreskrivs för tåg].”
1) Det sägs alltså inget om ånglok; det var nog självklart att skorstensänden på ett ånglok var framänden. (NOJ:s Fairlie-lok hade ju en skorsten i vardera änden, men vi kommer nog aldrig att få reda på vilken ände, om någon, som betraktades som framänden.)
2) Inte heller sägs något om vilken ände av ellok som skulle betraktas som framänden. Med ledning av senare bestämmelser (se nedan om 1923) drar jag dock slutsatsen att framänden skulle anses vara den ände där föraren befann sig. Om detta är rätt, skulle alltså framändesmarkeringarna (de blå-gula flaggorna) flyttas när föraren bytte ände, och på så sätt kom framändesmarkeringarna alltid att finnas längst fram på ett tåg.
3) Å andra sidan: Hur göra om ett ånglok går backgång i tåg? I det fallet hade man ju ingen framändesmarkering främst!
I 1923 års Sio är det blå-gula flaggorna utbytta mot röd-vit-randiga skärmar:
Kommentarer:”Å motorvagn skall framänden under dagen särskilt betecknas genom två utstående skärmar, en på vardera långsidan av fordonet och så anbragta, att de även äro synliga från förarens plats i den sålunda betecknade framänden. Varje skärm skall bestå av två runda skivor, ställda i kors på en lodrät axel och försedda med i vågrät led gående röda och vita ränder. - - -
Å motorvagn, som gör växlingstjänst eller användes vid vagnuttagning, skall under dagen framänden betecknas på sätt [som föreskrivs för tåg].”
1) Det kan förvåna att 1923 års regel inte nämner ellok, men detta förklaras av att i 1923 års utgåva av Säo och Sio var ellok inkluderade i termen ’motorvagn’. Ur förklaringen för ’lokomotiv’: ”Vad som är stadgat om lokomotiv gäller, där icke annorlunda uttryckligen säges, såväl ånglok som motorvagn.”
2) Det berättas att utbytet av de blå-gula-flaggorna (som hade ett blått och ett gult fält, lite som en svensk vimpel) föranleddes av en konflikt på Malmbanan, där norska förare vägrade köra de ”svenskflaggade” loken till Narvik. Jag har för mig att bråket ägde rum redan på 1910-talet, och utbytet mot de röd-vita skärmarna kan nog ha skett ganska långt före 1923 (kanske reglerat av något cirkulär). Något som talar för detta är att ett litet häfte med uppräkning av nyheter i 1923 års Säo och Sio inte nämner något om utbytet.
3) Regeln att skärmarna skulle vara ”synliga från förarens plats i den sålunda betecknade framänden” får mig att tänka att framänden var den ände där föraren fanns, och att skärmarna alltså måste flyttas när föraren bytte ände.
1924 års Säo ersatte snart 1923 års Säo och Sio, men reglerna om (framände-)skärmar var oförändrade bortsett från att termen ’elektriskt lok’ (åter-)infördes:
I 1929 års Säo får vi preciseringar, beträffande dels ånglok och dels relationen mellan förarens och skärmarnas placering:”Å elektriskt lok och motorvagn skall framänden - - - [oförändrat].”
Kommentarer:”Vid tågrörelse / Å verksamt lok: Vid dagsljus skall framänden å alla lok utom ånglok (där skorstenen markerar framänden) utmärkas genom två utstående skärmar, en på vardera långsidan av fordonet så anbragta, att de äro synliga för föraren, då han uppehåller sig i den ände av loket, där skärmarna äro placerade - - -. Varje skärm skall bestå av två rundade skivor, ställda i kors på en i huvudsak lodrät axel och försedda med mot denna axel vinkelräta röda och vita ränder. - - -
Vid växlingsrörelse och vagnuttagning / Å lok och lokomotor: Vid dagsljus: såsom [ovan] stadgats för lok - - -"
1) I 1929 års Säo är det termen ’motorvagn’ som har försvunnit, vilket förklaras av att denna utgåva använde termen ’lok’ på följande sätt: ”Lok = järnvägsfordon (undantagandes lokomotor), försett med mekanisk eller elektrisk anordning för fordonets framdrivande.” ’Motorvagn’ ingick alltså när det stod ’lok’ i reglerna.
2) Formuleringen ”att de äro synliga för föraren, då han uppehåller sig i den ände av loket, där skärmarna äro placerade” är något förbryllande. Den innebar ju visserligen att föraren kunde byta ände utan att flytta skärmarna, men jag gissar att det handlar om tillfällig förflyttning. Men, ska man läsa bokstavligt, så säger ju texten inte tydligt att skärmarna ska vara placerade längst fram i tåg.
1934 års Säo innebär inga sakändringar, bara några redigeringsändringar. Man slår ihop reglerna för tåg och växling samt för ’lok’ och ’lokomotor’:
I 1941 års Säo (som är den mest textbyråkratiska av alla Säo-utgåvorna) står det så här:Å verksamt lok och verksam lokomotor: Vid dagsljus skall framänden å alla lok utom ånglok (där skorstenen markerar framänden) ävensom åt lokomotor utmärkas - - - [oförändrat]
Kommentarer; här kan man lägga märke till:Å verksamt lok, verksam lokomotor och rälsbuss: Vid dagsljus skall å alla lok utom ånglok ävensom å lokomotor och rälsbuss framänden utmärkas genom två utstående skärmar, en på vardera långsidan av fordonet - - -. Varje skärm skall bestå av två runda skivor, ställda i kors på en i huvudsak lodrät axel och försedda med mot denna axel vinkelräta röda och gula ränder. Å tvillingbuss få skärmarna vara placerade i bakre änden av den rälsbuss som utgör tvillingbussens framände. Å ånglok markerar skorstenen framänden. - - -
1) ’Motorvagn’ inräknas fortfarande i ’lok’, men ’rälsbuss’ är inte någon delmängd av ’motorvagn’.
2) Skärmarnas färgsättning är ändrad från röd-vit-randig till röd-gul-randig. (Denna ändring skedde genom ett cirkulär år 1940. Man kan läsa mer om ändringen från röd-vit till röd-gul på Gunnar Ekevings webbsida https://ekeving.se/si/malning/index.html , under underrubriken ’Gult och rött vid SJ från 1940’.
3) Beträffande meningen om ’tvillingbuss’, se mitt inlägg i tråden ’Yd 342 med - - -’.
4) Nu har man slopat den tidigare kopplingen om att skärmarna [i alla fall ”i regel”] ska vara synliga för föraren. Därmed faller kanske kravet på att (framände-)skärmarna ska sitta längst fram i tåg. Eller inte! Det framgår faktiskt ingenstans. Kanske tycker man att det var ”självklart” (något som motsägs av att 1941 års Säo beskriver det mesta mycket detaljerat). Men det är alltså bestämt att framänden ska vara utmärkt på dragfordonet, också i tåg.
1947 års Säo innebär textförenklingar, men ändrar egentligen inget i sak:
Kommentarer:”Signaler i tåg- och växlingstjänst på verksamt lok, verksam lokomotor och rälsbuss: I dagsljus: Framänden utmärkes med två framändeskärmar, utom på ånglok, enär skorstenen hos dessa anger framänden. - - -
Anm. 1. I rälsbusståg med två bussar få skärmarna vara placerade i bakre änden av den främre bussen; den andra bussen skall ej ha framändeskärmar.
Anm. 2. När lyktorna äro tända, anses framändeskärmarna ogiltiga.
1) Beträffande ’motorvagn’ och ’rälsbuss’ se ovan kommentar 1) om 1941.
2) Först 1947 lanseras formellt benämningen ’framändeskärmar’
3) Inte heller här besvaras frågorna a) Varför ska framänden vara utmärkt i tåg? b) Finns det någon koppling mellan framänden och förarens placering?
1951, i ett Tillägg 3 till 1947 års Säo, kompletteras den från 1947 ovan citerade Anm. 2 med följande:
Kommentar: Från 1951 kunde tydligen framändeskärmarna plockas ner på motorvagn typ Xoa4 och Xoa7.”Framändesskärmar erfordras ej på sådana motorvagnståg och rälsbussar av klass A, som ha fasta slutsignallyktor, vilka äro tända även i dagsljus.”
1959 års säo/säok innebär att framändeskärmen inte längre nämns i samband med tåg, utan bara för växling:
Kommentar: Från 1960-talet kom dragfordon att förses med fast placerade framändeskärmar, och vissa lok fick målade fält i hörnen i stället för skärmar (något som dock aldrig avspeglades i säo/säok).”Vid växling skall följande signaler visas: På verksamt dragfordon utom på motorvagnssätt med fasta slutsignallyktor: dagsignal: på dragfordonets framände - - -; undantag: ånglok (skorstenen markerar framänden); - - -
I 1973 års säo/säok har framändeskärmarna försvunnit. Som utmärkning av ett dragfordons fram- och bakände ska nu i stället samma regler gälla som för nattsignaler: tänt rött sken utmärker dragfordonets bakände; inget rött sken utmärker dess framände. (Och så är det fortfarande enligt dagens trafikregler, TTJ.)
= = = = =
Sammanfattning. Den inledande frågan Vad fanns det för behov av framändeskärmar på tåg? låter sig inte tydligt besvaras. Jag konstaterar följande:
- 1919–1941 skulle framändemarkering (flaggor eller skärmar) finnas på ellok i tåg. Jag tror att meningen var att de skulle sitta vid den förarhytt där föraren fanns, alltså längst fram i tåget. Jag är dock inte hundraprocentigt säker på att detta var ett krav.
- 1941–1959 talas det fortfarande om (framände-)skärmar på ellok i tåg, men kopplingen till förarens placering är mindre tydlig. Jag har sett foton från 1950-talet på tåg vars lok längst fram hade framändeskärmar i den ände som vätte mot vagnsättet. Var detta ett ”slarvfel”, eller var det tillåtet? Om det var tillåtet, varför fanns det över huvud taget reglerat om framändeskärmar i samband med tåg?
- 1959–1973 är det tydligt att framändeskärmarna har betydelse bara vid växling, inte i samband med tåg(-rörelse).