Järnvägshistoriskt forum

Hur länge ska det gå innan vi blir historiska? Jag har arbetat 22 år på järnvägen nu. Under denna tid har många hunnit gå i pension. Några stora legender på sin tid, sen har jag hört några historier om andra legender. Som fanns före de.

Jag skulle säga så här när man blir historisk så är de när man går i pension.
Håller med om att många legender liksom många andra gamla rävar har mycket roliga historier att berätta för oss yngre även eftersom jag själv har jobbat inom järnvägen ca 6 år men 5 år på Trv idag som heltid tjänst mer järnvägs år kommer de bli...

Nja....

Visst kommer kanske en eller annan att uppnå legendstatus, men vad är en legend? Idag? För femtio år sedan, när jag och min generation klev ner i spår och började arbeta utan varselväst, knappt under bevakning och med gubbar omkring oss som troligen var bra mycket mer färgstarka än vad både jag och du kommer att bli ihågkomna som.

Idag är järnvägeriet, och hela samhället, genomreglerat på ett sätt som inte ger dig och mig särskilt mycket utrymme att bli legender längre.

Ordning och reda är bra, om än inte nödvändigt. Men säkrare. Dock har dagens curlade och reglerade värld förskjutit gränserna (nedåt) för vad som upplevs som spektakulärt. Jag har träffat yngre kollegor i din generation som inte ens tror på en del äldre berättelser, dom är uppvuxna i en så sejfad värld att om ett dricksglas går i golvet så är det en stor olycka.

Körde man ner loket i vändskivegraven kanske det räckte för att bli legend, eller att köra in en timmes försening mellan Mora och Borlänge på 1940-talet (gott eller dåligt järnvägsmannaskap?). Ta med 150 ton mer vagnvikt uppför Tällbergsbackarna än vad tidtabellsboken del A medgav, och därmed ha så lågt bromstal att tåget egentligen inte fick framföras (gott eller dåligt järnvägsmannaskap?)

Kanske är det så att om vi med dagens ögon begrundar vad som gjort äldre kollegor till legender så kanske de istället skulle betraktats som omdömeslösa? Ansvarslösa? Klantskallar utan teknisk förståelse? Man brukar säga att ingen minns en fegis. Tillägget lyder "Alla minns en dumskalle!".

Naturligtvis finns även de järnvägare som blev omtalade för enastående yrkeskunskap, gott lokmannaskap, mod och dådkraft i farliga situationer (INTE "kritiska situationer", det är nåt annat) eller som tex enastående skickliga tkl och tl. Eller "bara" som jäkligt bra kamrater.

Så, vad skapar en legend?

Faktum är att legender lika gärna kan ha misslyckats som att ha lyckats, exempelvis Casey Jones: https://en.wikipedia.org/wiki/Casey_Jones

Göran Kannerby skrev: ↑05 jun 2024, 16:15 Faktum är att legender lika gärna kan ha misslyckats som att ha lyckats, exempelvis Casey Jones: https://en.wikipedia.org/wiki/Casey_Jones

Ja, precis. En del av dem vi ibland pratade om var just dem som kanske gjort sig kända som en osedvanligt dålig förare, eller arrogant kollega, eller en virrig tågledare (då alla var helskärpta för att snabbt se tecken på tkl-/tl-misstag). Det senare fungerade på en liten bana där alla kände varandra, alla kunde tidtabellen, tjg-turerna, fordonsomloppen och alla dessutom hörde allt på tågradion.

Ovanstående gällde ju både legenderna från 1930- och 40-talet, och mina egna jämnåriga kollegors bravader på 1970- och 80-talet. Kom för övrigt ihåg att när jag var lillpojk på RB så hade mer än hälften av alla kollegor 191 eller 192 som förstasiffror i sina tolvsiffriga personnummer.

I mitt inlägg dännä oppa skrev jag för övrigt:

"Kanske är det så att om vi med dagens ögon begrundar vad som gjort äldre kollegor till legender så kanske de istället skulle betraktats som omdömeslösa? Ansvarslösa? Klantskallar utan teknisk förståelse? Man brukar säga att ingen minns en fegis. Tillägget lyder "Alla minns en dumskalle!"."

Legender genererar historier, precis som ni är inne på. Vi gillar det absurda och humoristiska, där har vi ofta de starkaste historierna.

Som när den nye platschefen håller stormöte för att introducera sig själv för hela "platsen" och dess personal, håller ett anförande och drar lite om sina visioner för framtiden och sådant som man säger vid sådana tillfällen. Platschefen är en modern chef, kan ses bära hawaiiskjorta och rentav halssmycke, med halvlångt rufs i nacken. Det har viskats "bilhandlare" på golvet men man har ännu inte låst in vilken definition man har bestämt sig för.

I alla fall, anförandet är klart, platschefen tystnar och väntar på en reaktion från de närvarande. Det är knäpptyst, alldeles för länge, tills det ur mängden hörs en röst från just en av legendarerna, som inte tycks ha hängt med alls: "Vad är det där för en jävla uteliggare?"

Chocken sprider sig, mötet avslutas snabbt. Platschefens "arbetsnamn" är från denna stund hugget i sten och han tar plats tillsammans med Dressman, Gissa mitt jobb, Konsumföreståndaren, Rödbyxan och de andra.

För övrigt den bästa chef jag någonsin haft.

dubbelpost

Micke Carlsson skrev: ↑06 jun 2024, 09:51

.
.
.
.

För övrigt den bästa chef jag någonsin haft.