Tidtabellsmarkeringar för samtalsautomater i Sverige?

[Anders Järvenpää]

Förekom markeringar i tidtabeller för allmänheten i samband med järnvägsstationer med samtalsautomater (således för allmänheten mot avgift upplåtna telefonapparater, avgiftsapparater) i Sverige och hur såg de i så fall ut?

Frågan beror på att jag arbetar på ett projekt för att driftsätta en historisk samtalsautomat i form av Kungl. Telegrafverkets avgiftsapparat CF 596 (beskrivning finns på sidorna 136-142 i Tekn. Meddelanden från Kungl. Telegrafstyrelsen Nr 7-9 1938) inomhus vid en museibanestation i Sverige och funderar över hur långt man gick i kundbetjäningen. Hur visste resenärerna var det fanns samtalsautomater att tillgå om telefoneringsbehovet uppkom under resans gång?

Den tilltänkta apparaten i fråga, avfotograferad hemma på köksbordet:

20241011_123021a.jpg (90.53 KiB) Visad 4919 gånger

Tanken är att telefonenterna i biljettexpeditionen inlöser 10 öres mynt som fungerar som polletter i apparaten i fråga. Om telefonenten har 10 öres mynt med sig fungerar de givetvis lika bra.

[Jan-Anders Wihrén]

Skånska Järnvägar har en liknande telefon i väntsalen på Vitaby station som fungerar! Det finns mynt att köpa i biljettluckan för den som vill ringa.

[Johan]

Så roligt!
Kan man ordna med motsvarande inkoppling från telefonstationen också? Om Telia fortfarande är behjälpliga med det? Jag har för mig att det behövdes ett trådpar för det vanliga samtalet och ett för signaler mellan stationen och apparaten för att stämma av myntpåläggningen.

[Eje Larsson]

Jag har aldrig sett någon markering om detta i min samling av gamla Sveriges Kommunikationer. Detta utesluter i och för sig inte att det kan ha funnits i någon annan tidtabellspublikation.

[Anders Järvenpää]

Förbindelsen mellan avgiftsapparaten i fråga och telefonstationen är alltid tvåtrådig.

Telia avvecklar sitt fasta telefonnät. Om man vill använda äldre telefonapparater är det IP-baserad telefoni som gäller. Prisnivån är då högst rimlig och det fungerar i det stora hela bra, även med fingerskivsapparater, förutsatt att man väljer rätt tjänsteleverantör för IP-telefonin.

[Johan]

Jag var utbildad på det här en gång i tiden för att kunna rycka in i ofred och se till att telenätet fungerade. Så hur ska det gå nu...
Märker att jag är lite ringrostig i mina kunskaper så jag blir lockad att plocka fram mina gamla böcker.

Men åtminstone nästa generations myntapparater skulle ha två trådpar. De axe-stationer som var standard tills för nyligen var byggda efter hur telenätet såg ut runt 1980, innefattande att alla gamla apparater som fanns ute då skulle fortsätta fungera.
Först när samtalet kopplats upp skickade stationen en puls över det andra paret att släppa igenom myntet (skrammel och skrap i ledningen och hallå) och i apparaten slöts en krets som visade att det var betalt. Och sedan upprepades det för varje ny period. En bonus med det var att man fick tillbaka sitt mynt om ingen svarade i andra ändan.

Med dagens taxor måste det bli många tioöringar men de äldsta av dessa myntare var väl byggda för att bara ringa lokalsamtal som fick pågå obegränsat, så länge de mekaniska stationerna fanns. Och då behövdes ingen signalgivning på det sättet.

[Bengt Hultin]

Det fanns två typer av denna telefonautomat, A-apparat och B-apparat. (C-apparat var den lite modernare gröna med ursprungligen tre myntöppningar, en för 10-öringar, en för 25-öringar och en för enkronor. Med tiden blev de två första igensatta.) Typen framgår av nummerskylten och på din står det B46827, således är det en B-apparat och en sådan var i huvudsak avsedd för lokalsamtal. Det gick att ringa rikssamtal men de bröts efter en markering. Tiden för en markering ökade med avståndet mellan de uppkopplade apparaterna men de kunde vara mycket korta.

En A-apparat däremot var försedd med en extra myntbössa att använda vid manuellt kopplade rikssamtal. Vid beställningen fick man uppge önskat antal perioder (tre minuter vardera) och telefonisten uppgav då hur mycket som man skulle betala. Avgiften betalades i 10-öringar(!) som matades en och en i den extra myntbössan. Telefonisten fick på något sätt - förmodligen genom en summerton - besked om varje mynt som lades i bössan. När avgiften var erlagd kopplade telefonisten upp samtalet och gick sedan in och informerade om varje förbrukad period.

Bilden visar en A-apparat fotograferad i väntsalen i Vedum. Den extra myntbössan för 10-öringar är till höger. Just denna apparat är lyxutrustad med en extra hörtelefon så två personer samtidigt kan höra vad som sägs.

Jag vet inte om den extra myntbössan behövde ett extra trådpar men jag tror att det fungerade helt över ett par.

[Söder]

En sån trevlig bild och som även tjänar som en påminnelse om det där som fanns/finns runt om oss i vardagen och som vi så sällan bryr oss om att dokumentera. Så går ett antal decennium och plötsligt blir den då vardagliga bilden ett fantastiskt inslag i vår moderna tid - en tidsmaskin i mini-format. Järnvägshistoriskt forum när det är som bäst. Tack Bengt för att du delar med dig av din fina bildskatt.

[Anders Järvenpää]

Tack till Bengt för en mycket fin bild. Lådan till höger om apparaten är mycket riktigt den separata avgiftsbössan för rikssamtal och lådan under apparaten ringklockan som behövdes i samband med expedition av rikssamtal. Rikssamtalet gick ursprungligen till så att telefonenten beställde rikssamtalet (troligen nummer 09) varefter förbindelsen togs ned. Beställningen kostade inget och det ilagda myntet återbetalades. Rikstelefonisten satte sedan upp samtalet mot den önskade telefonenten och ringde därefter upp avgiftsapparaten (därav ringklockan). När beställaren hade svarat anmodade telefonisten honom eller henne att erlägga avgift i den separata avgiftsbössan. Telefonisten räknade de nedlagda mynten utifrån ett ljudet som varje mynt alstrade och kopplade därefter igenom förbindelsen mellan telefonenterna. Förfarandet kallades beställningsexpedition. Det är tänkbart att man senare, efter att nätets trafikavvecklingsförmåga hade utökats så mycket, att väntetiderna blev försumbara, övergick till vänteexpedition även för samtal från den här typen av avgiftsapparater, varvid förbindelsen inte togs ned mellan beställning och uppkoppling.

Den extra hörtelefonen är till för att förbättra hörbarheten vid behov, genom att kunna lyssna med båda öronen (den extra hörtelefonen har en knapp som ska tryckas in vid användning).

Här har vi det ursprungliga schemat ur 1938 års schemabok:

cf596.JPG (119.68 KiB) Visad 4633 gånger

Som vi ser, är förbindelsen till telefonstationen tvåtrådig (L1 och L2). Inkassering av myntet sker när linjen polvändes och ingen efterbetalning av flera mynt kan ske. Strikt taget behövs ingen extra utrustning om telefonstationen ger polvändning vid B-svar, men i det aktuella fallet kommer jag att införa en samtalstidsbegränsare som bryter det besvarade samtalet efter två perioder, således 6 minuter.

Vad beträffar den nyare avgiftsapparaten CF597 (tremyntsapparaten) var även dess abonnentlinje tvåtrådig, men signalschemat i gränssnittet mellan apparaten och samtalsautomatutrustningen (SAR) på telefonstationen var tämligen komplicerat och utrustningen omfattande och tämligen invecklad relämässigt. Förbindelsen mellan SAR och telefonstationen var mycket riktigt fyrtrådig, förutom taltrådarna La och Lb även c-tråden samt d (r)-tråden.

Det är tänkbart att man senare, efter moderniseringar, hade fyrtrådig abonnentledning för dessa apparater, förmodligen för att minska störningarna som samtalsautomatens mynthantering oundvikligen medförde på talförbindelsen om linjen var tvåtrådig.

Televerket hade en stor flora av extrautrustning som anslöts till abonnentlinjen dels i telefonstationens korskoppling och dels hos abonnenten. När AXE-systemet infördes föreföll man tillämpa principen, att denna utrustning skulle kunna bli kvar oförändrad. För AXE-systemet utvecklades i enlighet med detta utrustning omfattande både hård- och mjukvara för att emulera c- och r-trådarna i de elektromekaniska systemen (som självfallet inte finns internt i AXE-systemet). Jag har arbetat som systemexpert för AXE-systemet i närmare 35 år och är väl förtrogen med systemets utveckling, interna uppbyggnad och historia, men det är en annan diskussion.