Domedagsstämning

[Ulf Diehl]

I dagens situation med NATO, Ukraina och främst Ryssland så upplever man samma stämning när man läser gamla verkstadsrapporter från början av 1950-talet med uppsättning av beslag för sjukhusbårar på nästan alla rälsbussar (och släpvagnar), uttag av skorstenshål i dörrarna på många G-vagnar (för trupptransport) och inte minst rädslan att skrota fullvärdiga ånglok.
Ulf Diehl

[Bertil Bengtsson]

I slutet av 50-talet fanns det på en "gräsplätt" bakom lokstationen i Boden fullt med skorstenar för vedeldning, var och en märkta med sitt loknummer - säg, 1418, som då stod i ett lokhus i Holmfors.
Berra

[Anders Sandgren]

Man byggde även omformarstationer i bergrum som ersatte de tidigare upplagsplatserna vilka istället fick husera övertaliga lok mm.
Dagens järnväg ingår väl inte i totalförsvaret. Minsta störning så ersätts trafiken med buss eller taxi. Blir det bättre med ERTMS?
Däremot har man börjat gå igenom skyddsrum och rusta upp dem. Flera civilförsvarscentraler i bergrum har plomberats, däremot. När jag letade sommarstuga för några år sedan hittade jag en dylik men oplomberad sådan i Värmland som hade stor antenn, egen vatten- och elförsörjning och inga fönster att putsa.

[Conny Sernfalk]

I dagens situation med NATO, Ukraina och främst Ryssland så upplever man samma stämning när man läser gamla verkstadsrapporter från början av 1950-talet med uppsättning av beslag för sjukhusbårar på nästan alla rälsbussar (och släpvagnar), uttag av skorstenshål i dörrarna på många G-vagnar (för trupptransport) och inte minst rädslan att skrota fullvärdiga ånglok.
Ulf Diehl

Det är intressant att läsa de gamla skrivelserna (ibland efter att sekretessen hävts) där järnvägens beredskap var omfattande med många olika saker som skulle efterlevas och följas upp. Allt från infrastruktur, hela anläggningar (t.ex. upplagsplatserna), beredskapsånglok till många olika förråd av reservdelar m.m (smått som stort) och dessutom intern information för att hålla ihop allt eftersom data samhället inte fanns då. Skrivelser fick ersätta e-post till glädje för oss att finna i arkiven.
Undergångsstämning? Ja i upplevda / faktiska kristider får ord som militär upprustning, beredskap o.sv större genomslagskraft. Då liksom nu lever vi i en komplicerad situation gällande säkerhet och risker (inte bara miltära risker) och förhållandet till de tre makterna Ryssland, Usa och Kina. Samtidigt blir det tydligt att vi lever i ett helt annat samhälle idag där de gamla lösningarna för 50-75 år sedan för att att t.ex upprätthålla järnvägens beredskap inte är tillämpbara idag. Inte minst behovet av ev. beredskapslok

Ang räddsla för att skrota fullvärdiga ånglok. Redan i mitten av 1930 talet skrevs det s.k ”elbrevet” som slog fast (krav från statsmakten) att järnvägen (SJ) skulle ha beredskap att framföra x antal ångloksdrivna tåg på elektrifierade sträckor. Många då avställda ånglok rustades och ibland byggdes om byggdes om i beredskapssyfte. Loket behövdes dock i den utökade järnvägstrafiken så dåtidens beredskapsånglok blev i regel trafiklok för det totala transportarbetet. Undantaget var dom lok som utrustades med elektrisk värmepanna och som de större lokstationerna hade som beredskap att på kort tid ta i tjänst. Dessa värmepannor fanns kvar in på 1960 talet.
I början av 1950 talet fanns ett överskott av ånglok på SJ som då benämndes som övertaliga (samtidigt som dom var inregistrerade som driftlok och hade panntid kvar) .
Dom lok som blev beredskapslok uppfyllde vissa minimi krav på t.ex dragkraft och att beredskaps reparationerna inte blev alltför omfattande och kostsamma. Ofta var det lok som överfördes där panntiden gått ut men det kunde ibland vara övertaliga ånglok med innestående panntid. Nytillverkning av ångpannor till E/E2 bekostades även av Försvarsbyrån. Vartefter som starkare standardlok överfördes att bli beredskapslok kunde slopning av mindre användbara ånglokstyper ske.

Kravet från statsmakten om beredskap medelst ånglok fanns sannolikt kvar (?) fram tills att beredskapsångloken slutligen slopades 1990. Eller?
Ett beslut som då var högst rimligt då världsläget förbättrats samt att verkstadsresurser och utbildad personal reducerats till en minimum. Sista verkstaden med specifik ånglokskompetens lades t.ex. ned 1970 (Ös). Även fungerande kol och vatten givaranordningar blev en bristvara.