Tack - intressant läsning.
Så - om jag förstår det rätt så var själva grinden/bommen lite småhelig...? Att ersätta en tidigare manuellt stängd grind med en automatisk anläggning med ljud- och ljussignaler men utan grind var alltså inte självklart... ? Spontant känns ju en automatisk anläggning utan grind säkrare en manuell med grind, men det kanske inte var så man såg det på 50-talet ?
Hade alltid för mig att det stora problemet var helt obevakade övergångar och att bom/grind kom att bli mer en prioritet för de mer trafikerade vägarna. Drar mig till minnes diverse övergångar med budgetlösningen "Passera ej banan då lampan är släckt"
Tycker mig minnas åtminstone 70-talet att när man hade plankorsningen bommar så var det bara enskens rött ljus och de utan hade treskens (2 röd + 1 vit) ? Kombinationen tresken + bommar som man har idag förekom inte alls... ?
"Halvautomatiska" vägskydd (?)
Re: "Halvautomatiska" vägskydd (?)
Nya lösningar är alltid främmande när de är nya och det tar tid innan de flesta/alla har vant sig och accepterat dem. Hur människor fungerade var man van vid - men en låda med manicker som bara några enstaka människor förstod sig på. Kunde man verkligen lite på sånt? Jag minns en intervju med en av de lokförare som var inblandade vid kollision i Bällsta på Roslagsbanan. Olyckan orsakades av tågklarerarmisstag i en stressad situation, men trots det misstrodde föraren än mer signalautomatiken (linjeblockering) när den kom.
När det gäller vad som "var det stora problemet" så måste man skilja på olika tider. I järnvägens barndom var nog det största problemet betande djur som förvirrade sig ut på spåret och blev påkörda. På den tiden gick boskapen fritt och betade "på skogen", medan gårdar och odlingsmark var inhägnade för att hålla kreaturen ute. Då behövde också järnvägen vara inhägnad och med grindar över spåret vid vägkorsningar. Även kollisioner med hästskjutsar med brännvinsdrickande körsvenner förekom. Däremot var kollisioner med bilar ett okänt problem på 1860-talet.
Med tiden kom bilarna och blev allt vanligare - och därmed ett allt större problem, medan boskapen inte längre betade fritt på skogen. Efterhand ökade hastigheterna både i tåg- och väg-trafiken vilket ökade riskerna.
Med stigande löner blev det också allt dyrare för järnvägen att betala personal för att manuellt bevaka grindarna. Om inte för, så när banvakterna avskaffades kunde man inte längre förlita sig på att banvaktsfruarna skulle sköta vägskyddet mot en låg ersättning. (De hade betalt bara för den tid de skötte grindarna, inte för resten av dagen/dygnet då de hade "beredskap i hemmet" och skötte hushållet.)
När det gäller den tekniska utrustningen så har den naturligtvis utvecklats efterhand som kraven ökad och nya teknik blivit tillgänglig. En rovoljelampa med rött glas på en grå grind räckte för att stoppa en skock kor eller en bonddräng som körde en hästkärra på en usel väg. Med bättre vägar och snabbare vägfordon behövdes synligare anordningar. Det var naturligtvis en stegvis utveckling från ett fast rött sken via ett blinkande rött sken till två växande röda sken - och ett vitt sken för "allt väl".
Jag kan inte svara på när dubbla "kastljus" ersatte en röd lampa men misstänker att när du skriver att bomanläggningar hade ett rött sken och korsningar med bara ljud och ljus hade kastljus, kan det helt enkelt bero på att bomanläggningarna du såg var äldre och byggda enligt äldre regler. När nya regler införs gäller de för nya anläggningar och om de även ska gälla för gamla anläggningar så ges en övergångstid att bygga om gamla. När det gäller sådan här anläggningar blir det en övergångstid i storleksordningen årtionde(n).
Till sist beträffande "budgetlösningen "Passera ej banan då lampan är släckt"" s.k. ägovägssignaler, så är den mycket senare än övriga vägskydd och vara bara tillåten att använda på privata vägar som bara trafikerades av ett fåtal personer som kunde få instruktioner när anläggningen installerades. Nu är typen utgående, men frågan är om det är ett fall av "det bästa blir det godas fiende"? Ett inlägg i frågan på Postvagnen:
https://www.postvagnen.com/node/38233?p=38235#post38235
Om vägskyddens historia finns mycket att läsa här:
https://ekeving.se/vs/index.html
Missa inte länkarna längst ned på sidan!
När det gäller vad som "var det stora problemet" så måste man skilja på olika tider. I järnvägens barndom var nog det största problemet betande djur som förvirrade sig ut på spåret och blev påkörda. På den tiden gick boskapen fritt och betade "på skogen", medan gårdar och odlingsmark var inhägnade för att hålla kreaturen ute. Då behövde också järnvägen vara inhägnad och med grindar över spåret vid vägkorsningar. Även kollisioner med hästskjutsar med brännvinsdrickande körsvenner förekom. Däremot var kollisioner med bilar ett okänt problem på 1860-talet.
Med tiden kom bilarna och blev allt vanligare - och därmed ett allt större problem, medan boskapen inte längre betade fritt på skogen. Efterhand ökade hastigheterna både i tåg- och väg-trafiken vilket ökade riskerna.
Med stigande löner blev det också allt dyrare för järnvägen att betala personal för att manuellt bevaka grindarna. Om inte för, så när banvakterna avskaffades kunde man inte längre förlita sig på att banvaktsfruarna skulle sköta vägskyddet mot en låg ersättning. (De hade betalt bara för den tid de skötte grindarna, inte för resten av dagen/dygnet då de hade "beredskap i hemmet" och skötte hushållet.)
När det gäller den tekniska utrustningen så har den naturligtvis utvecklats efterhand som kraven ökad och nya teknik blivit tillgänglig. En rovoljelampa med rött glas på en grå grind räckte för att stoppa en skock kor eller en bonddräng som körde en hästkärra på en usel väg. Med bättre vägar och snabbare vägfordon behövdes synligare anordningar. Det var naturligtvis en stegvis utveckling från ett fast rött sken via ett blinkande rött sken till två växande röda sken - och ett vitt sken för "allt väl".
Jag kan inte svara på när dubbla "kastljus" ersatte en röd lampa men misstänker att när du skriver att bomanläggningar hade ett rött sken och korsningar med bara ljud och ljus hade kastljus, kan det helt enkelt bero på att bomanläggningarna du såg var äldre och byggda enligt äldre regler. När nya regler införs gäller de för nya anläggningar och om de även ska gälla för gamla anläggningar så ges en övergångstid att bygga om gamla. När det gäller sådan här anläggningar blir det en övergångstid i storleksordningen årtionde(n).
Till sist beträffande "budgetlösningen "Passera ej banan då lampan är släckt"" s.k. ägovägssignaler, så är den mycket senare än övriga vägskydd och vara bara tillåten att använda på privata vägar som bara trafikerades av ett fåtal personer som kunde få instruktioner när anläggningen installerades. Nu är typen utgående, men frågan är om det är ett fall av "det bästa blir det godas fiende"? Ett inlägg i frågan på Postvagnen:
https://www.postvagnen.com/node/38233?p=38235#post38235
Om vägskyddens historia finns mycket att läsa här:
https://ekeving.se/vs/index.html
Missa inte länkarna längst ned på sidan!