JakobE skrev: ↑24 jun 2025, 02:22
Var det konsekvent så att om det finns fler än två möjliga tågvägar så skall infartssignalen ha "tre vingar". Eller kunde en "två vingar" indikera "någon av sidotågvägarna" ? Det var väl även så att tre vingar kunde betyda "kort väg" ?
- - -
Jag svarar genom att citera från ett annat dokument som jag har skrivit. Det är här redigerat för att bara avse infartssignaler.
= = = = =
Hastighetssignalering, vägsignalering
Hastighetssignalering innebär att ett signalbesked från en huvudsignal anger vilken hastighet som är tillåten från signalen. En och samma hastighetsnivå signaleras på samma sätt oberoende av vilken tågväg som är lagd.
Vägsignalering innebär att signalbeskedet anger vilken av flera möjliga tågvägar som är lagd från signalen. Vilken hastighet som gäller framgår bara indirekt för föraren, i regel genom en skriftlig uppgift i trafikreglerna, i tjänstetidtabellen eller på annat håll.
Ursprungligen förekom i Sverige varken hastighetssignalering eller vägsignalering från fasta signalinrättningar; dessa angav bara om de fick passeras eller inte.
Vägsignalering
Med inspiration från Tyskland (Preussen) började SJ på 1890-talet införa vägsignalering med två- eller trevingade semaforer som infartssignaler på stationer där det fanns förregling av växlarna. Varje infartstågväg hade sin egen signalbild: ’en vinge’ visades till huvudtågvägen, ’två vingar’ till en sidotågväg och ’tre vingar’ till en annan sidotågväg. Även om vägsignaleringens princip därmed var införd på dessa stationer, hade denna signalering också ett inslag av hastighetssignalering, genom att ’en vinge’ i regel indirekt innebar högre tillåten hastighet, medan ’två vingar’ och ’tre vingar’ innebar gång genom en eller flera växelkurvor som krävde lägre hastighet. En följd av vägsignaleringen var att föraren på ett tåg kunde kontrollera att rätt tågväg var lagd för tåget. I tjänstetidtabellen började man ange vilken signalbild som skulle visas till tåget och vilket spår som skulle användas vid tågets infart; eventuella ändringar delgavs föraren genom skriftlig order. Föraren hade skyldighet att stanna om signalbilden visade att tågväg var ställd till något annat spår än det fastställda.
På stationer med oförreglade växlar fortsatte dock ’en vinge’ att visas till alla tågvägar, d.v.s. den äldsta principen om varken hastighetssignalering eller vägsignalering tillämpades fortsatt. Det innebar lägre säkerhet och medförde att alla tåg måste hålla låg hastighet vid infart till stationen. Att växlarna var oförreglade angavs för föraren med en särskild symbol i tjänstetidtabellen: en ”klump” på masten för den semaforsymbol som angav att signalbild ’en vinge’ eller ’en grön’ skulle visas från infartssignalen.
På stora stationer med fler än tre infartstågvägar försökte man bibehålla vägsignaleringens grundprincip, d.v.s. en unik signalering till varje tågväg, trots att en semafor inte kunde visa mer än tre olika körsignalbilder. [Det fanns två olika lösningar, som inte beskrivs här.]
På 1920-talet började man frångå vägsignaleringens grundprincip med en unik signalbild till varje tågväg. Man tillät att vägsignaleringen blev mera ungefärlig, och ’två vingar’ och ’tre vingar’ kunde nu visas till flera olika sidotågvägar; ’en vinge’ bibehölls dock för en unik tågväg från infartssignalen, huvudtågvägen. [De ovan antydda speciallösningarna för stora stationer slopades.]
När huvudljussignaler infördes, gällde för dem samma princip som hade använts för semaforer: Infartssignaler visade ’en grön’ till huvudtågvägen, ’två gröna’ till en eller flera sidotågvägar och ’tre gröna’ till en eller flera andra sidotågvägar.
Hastighetssignalering
Från 1959 följde trafikreglerna vid SJ (säo) principen med hastighetssignalering i stället för vägsignalering. En viss körsignalbild från huvudsignal - - - skulle nu alltid ange huruvida hastigheten var begränsad till 40 km/h (signalbeskedet ”kör varsamt”, signalbild 'två gröna' eller 'tre gröna'), bl.a. på grund av växelkurva eller oförreglade växlar i tågvägen, eller om det inte fanns någon sådan begränsning (signalbeskedet ”kör”, signalbild 'en grön'). Det senare innebar att tåget i princip fick framföras med den hastighet som signalerades av hastighetstavla eller framgick av tjänstetidtabellen.
Dessutom innebar 1959 års reform att signalbild ’tre gröna’ från huvudljussignal inte längre skulle användas till ”normallånga” tågvägar, utan bara till avkortad tågväg eller annan kort tågväg.
I praktiken kom reformen att, i många avseenden, kräva lång tid för att genomföras fullständigt.
Infartssignaler på stationer med oförreglade växlar skulle nu visa ”kör varsamt” (signalbild ’två gröna’ i huvudljussignal). Den förändringen torde också ha genomförts under en tämligen begränsad period. Dock genomfördes inte motsvarande förändring i de infartssignaler som utgjordes av semafor. De fortsatte att visa ’en vinge’ (”kör”) trots att de enligt hastighetssignaleringens princip borde ha visat ’två vingar’ (”kör varsamt”). I stället angavs hastigheten även fortsättningsvis fram till 1973 med ”klump” på semaforsymbolen i tjänstetidtabellen, och därefter signalerades hastighetsbegränsningen med hastighetstavla.
Den ändring som innebar att signalbild ’tre gröna’ inte längre skulle användas för att signalera infart till en viss ”normallång” tågväg, den genomfördes successivt under 1960-talet. För infartssignaler som utgjordes av semafor gjordes dock ingen motsvarande ändring förrän 1973, då de semaforer som fortfarande visade ’tre vingar’ till en normallång tågväg ändrades till att visa ’två vingar’.
= = = = =
