Vad väntar man på?

[Johan Vinberg]

Det är ingen hemlighet att ett antal museiföreningar fajtas med ekonomin och därmed verksamheten. Samtidigt är det allmänna mantrat att återväxten är skral. I museijärnvägssammanhang blir dressinuthyrning en lösning i väntan på en nystart. En skara eldsjälar sliter på med verksamheten . Kanske i en förhoppning att både aktiva medlemmar och ekonomi kommer att växa i en oklar och okänd framtid

Men finns det någon form av eftertanke? En konsekvensanalys av omvärldens intresse att betala för en veterantågsresa eller att bli aktiv medlem. Ställer man sig frågan ”kan vi konkurera med annan besöksnäring som
Äventyrsbad, sommarlandsanläggningar och musikevenemang?” ”Vad krävs det av oss i så fall?”
Ställer sig exempelvis Klippan-föreningen frågan till sig själv om man verkligen kan bjuda på samma koncept som på 1990-talet då man körde museitåg till Ljungbyhed senast?

Ställer sig föreningarna med minskat antal aktiva spörsmålet vad som egentligen krävs av dem för att kunna inspirera och motivera nya aktiva oavsett de är 16 eller 66 år?

Så vad väntar egentligen den tappra skaran på? Dvs de som håller näsan ovanför vattennivån med att försöka ha en föreningsverksamhet ihäng.?

[Hugo K]

Bättre tider och fler aktiva? Om valet står mellan "hålla igång verksamheten så gott det går med de resurser som finns" eller "nedläggning" så brukar ju museiföreningar oftast välja det förstnämnda.

[Björn Arvidsson]

Visst kan museibanorna och veterantåg konkurrera med annan besöksnäring. Men då gäller det för föreningarna att se till att det är en positiv upplevelse för de besökande. Tågen är hela och rena och inte ser ut som att nästa resa för dom är till skroten. Är det museibana så bör både stationsområden och bana vara vårdad inte igenvuxen, för vem vill åka med ett veterantåg och bara se en massa sly.

I frågan om aktiva, så bör föreningar som märker ett ökat tapp av medlemmar, börja med att kolla vad orsaken är till det ökade tappet.
Sedan för att få fler att vilja vara aktiva och inte hoppa av efter ett par gånger, så måste man vara välkomnande mot de nya, låta de känna att de är värdefulla och välkomna i verksamheten och inte kräva att de kan allt perfekt på en gång, går inte att ha ett gäng surgubbar som gnäller och gapar så fort nått blir fel. Även att de gamla aktiva är lyhörda för nya idéer på hur man kan få verksamheten gå framåt.
För bästa sättet att rekrytera nya medlemmar och aktiva är att visa att de som är aktiva trivs och tycker det är kul

[Thamberg]

Med risk för en smula bittert inlägg:

Jag tror inte att det handlar om att konkurrera med andra semesteraktiviteter - enligt mina observationer är det ganska vanligt att semesterfirare (företrädesvis barnfamiljer och pensionärer, museibanornas kassakor) reser någonstans för att de vill se skärgården/Äventyrsbadet/festivalen/domkyrkan eller vad det nu kan vara, och när man är där så ser man sig om vad som mer finns i bygderna och kanske hittar man en museibana på kommunens webbplats eller i turistbyråns broschyrställ. Borträknat de sällskap som har minst en tågnörd, förstås. Problemet ligger i vilken produkt museibanan kan leverera med sina förutsättningar. Precis som Björn skriver tror jag att det är viktigt med ett välvårdat och attraktivt intryck - inte en sunkig och övergiven bana och inte heller en byggarbetsplats. Men det är också viktigt att information om framför allt själva banan och upplevelsen är lättillgänglig och pålitlig (inte bara tillgänglig - man vill ju fånga in även dem som inte letar efter en), att eventuella jernvägscaféer och museum har attraktiva öppettider (inte bara varannan torsdag) och att museitågen går när kunden vill åka. De flesta vill nog hinna mer något mer än att bara besöka en museibana en dag och passar tidpunkten dåligt så väljer man att låta bli.

Allt det här kokar ner till hur mycket tid föreningens ideella har att lägga på järnvägen, och det bästa sättet att bli fler medlemmar. Tyvärr finns det många museiföreningar i landet, både inom och utom järnvägssfären, som drabbats av en gubbig bitterhet. Jag har själv varit intresserad att engagera mig i några föreningar förutom den jag är mest aktiv inom, men rätt ofta möts man av, framför allt äldre, herrar som har någon av följande uppfattningar:
- Det var bättre på vår tid - ergo: det är bara dåligt nu
- Ingen annan kan hur man egentligen ska göra så det blir bara fel om inte jag gör det
- De som inte var med "förr" kan aldrig lära sig
- Dagens ungdomar/nykomlingar vill inte (p.g.a. datorspel, ignorans, oduglighet etc.)

Obs att samtliga mycket väl kan vara falska men är kontraproduktiva eftersom det leder till, i samma ordning som ovan:
- bitterhet
- utanförskap
- kompetensbrist
- förutfattade meningar.

Jag säger inte att de här gamla gubbarna har fel, men vill man locka mer medlemmar så är detta inte ett välkommet samtalsklimat. Jag tror att det finns en del föreningar som "väntar på" att det ska dyka upp nya medlemmar, man kör samma annonsering som man alltid har gjort och väljer att inte adressera punkterna ovan. Att vara overksam på internet och sociala medier och gubbigt bitter i verkligheten ger en ond spiral där gubbarna blir bittrare och medlemmarna färre - men ändå tänker man att "när vi blir fler, då ska vi renovera banan till XX". Hur man får fler att vilja vara med här och nu faller bort.

Slutligen tycker jag också att för att få med nya medlemmar så måste det finnas ett konkret och enkelt sätt för nya medlemmar att engagera sig på, typ "dyk upp den här eller den här dagen med arbetsskor, då lär Olle oss att meka med lokomotor och sen går vi och dricker öl" eller "V27-28 har vi drop-in intresseanmälan på stationen i YY".

Att säga "det finns massor att göra" till någon som inte vet arbetsgången eller omfattningen av arbete är lönlöst.

Detta är en liten reflektion av mina erfarenheter och jag är medveten om att de inte speglar alla föreningar men de som borde känna sig träffade har lite jobb att göra. Det hjälper inte att "vänta" och hoppas på att folkmassorna sluter upp till en grupp som redan är fast i sitt tankesätt.

[Granis]

I museijärnvägssammanhang blir dressinuthyrning en lösning i väntan på en nystart.

Eller riskerar man att ”fastna” där; i den typen av trafik?

———-

Konkret kring detta, och kopplat just till framtiden samt att bli/ åter bli museijärnväg (med tågtrafik):

Argument (i hypotetiskt exempel) man hörde ”förr” när frågan om varför tågen på banan inte drogs av ångloket XYJ 34 -som föreningen/ banan en gång bildades kring- utan av ett fd beredskapslok litt E2 från SJ var ”jamen vi kan inte slita på det mer museala loket längre; hade vi inte SJ-loket skulle inga ångtåg alls gå på banan”. Några år senare var även detta lok ersatt av ett diesellok vilket försvarades med ”jamen SJ-loket måste (också) revideras, och hade vi inte dieselloket skulle inga tåg alls gå på banan”. Sen höll inte det längre varför endast cykeldressiner trafikerade banan, vilket då förklarades/ försvarades med att skulle inte denna verksamhet hålla på skulle inget rulla på banan. Och i lokstallet stod nu såväl XYJ 34, E2- som dieselloket där en ytterst långsam, ja kanske rentav tveksam, revision mer eller mindre bedrevs på samtliga dessa p g a brist på kunniga aktiva medlemmar och andra resurser.

Givetvis blir cykeldressinerna det som då trots allt drar in pengar till verksamheten. Men drar de in fler och nya medlemmar som vill jobba med tåg och järnvägstrafik? Troligen inte med tanke på alla andra föreningar och banor som trots allt kan syssla med aktiv järnvägsdrift. Kvar blir då de personer som troget (och till varje pris?) vill bevara minnet av just XYJ, ”för en vacker dag så…”. Men dom är inte många längre. Dagens järnvägsintresserade har ofta ett mer allmänt sådant intresse, och kan välja det de tycker fungerar bäst och ger mest även på andra håll i landet. Även om det då inte blir på XYJ.

I sammanhanget spelar givetvis de lägre krav som dressinverksamheten medför en roll. Såväl i själva trafiken, på infrastrukturen som på de som jobbar med den. Och den trafiken ger ju pengar till verksamheten som gör att föreningen och banan finns kvar, även om den ”järnvägsmässigt ligger på sparlåga”. Och alltså inte direkt är rekryteringsbefrämjande åt de som vill syssla med järnväg.

Ett sorts om inte ideal så lösning kan väl vara om dressintrafik kan bedrivas parallellt med tågtrafik. Endera på olika dagar (GHJ t ex) eller olika sträckor (WFJ t ex). Problemen här blir väl när järnvägstrafiken trots allt kan startas eller utökas; var ska dressinerna då ta vägen? Och vad riskerar man i så fall att mista intäktsmässigt vid minskande dressintrafik? Väger det i så fall upp de intäkter järnvägstrafiken kan ge, och förhoppningsvis tillkommande (återkommande?) medlemmar som vill syssla med sådan trafik?

/ L G

[Johan Vinberg]

Men hur länge orkar man vänta?
I Klippan har man väntat i 30 år.
Hur länge har man väntat i Åmål? Dellenbanan och smalspåret mellan Hultsfred och Virserum - är de också på väg in i dressinlimbot?

[Granis]

Men hur länge orkar man vänta?

Det finns nog fler exempel. Och det är just det: Medan man väntar; hur skapas/ behålls intresset för järnvägstrafiken? Hur hittar nya medlemmar dit som vill syssla med detta? Det är nog dessvärre ganska lätt att ”växla ner” när dressintrafiken går bra och ger goda inkomster till förhållandevis små insatser, framförallt såna som beror på specialkompetenser. Och så slipper man alla krångliga regler och krav från Transportstyrelsen. Och behöver inte den byråkratiska kompetens som ska greja det heller. En nedåtgående spiral då? Förhoppningsvis inte, överallt iallafall.

/ L G

[Micke Carlsson]

Med dressintrafik kan man tillåta sig att släppa banunderhållet till nivåer som man kanske aldrig sedan förmår jobba sig tillbaka till tågtrafik ifrån.

[Johan Vinberg]

Med dressintrafik kan man tillåta sig att släppa banunderhållet till nivåer som man kanske aldrig sedan förmår jobba sig tillbaka till tågtrafik ifrån.

Bra iakttagelse!
JV

[Johan Vinberg]

Så - inget egentligt svar på vad man väntar på med verksamheten på sparlåga och i bästa fall dressincykling för de som har egen bana. Är det en mecenat som plötsligt dyker upp och säger ”här är tre miljoner i donation”? De entusiaster som kämpar på med verksamheten på sparlpga, det vore intressant att få veta vad de har för förhoppningar och tankegångar om framtiden.