Det här är intressant: En museibana SKA... en massa saker. Vem bestämmer det? Finns det bara ett sätt att utveckla en sådan på? Om om man tycker det, hur strålande var de olika museibanorna från start, måste man börja "från dagens standard" som hos föreningar med 50 års drift för att alls kunna påbörja någonting, och vem bestämmer det?Granis skrev: ↑10 jul 2025, 15:41
Men då är frågan om inte dessa enbart skulle bli ”turist och utflyktsbanor”. En museibana ska ju bjuda på mer än bara tåget; stationsmiljöer och äldre typer av signalanläggningar mm. Det kan bli svårt när de förstnämnda är sålda till privatpersoner och de sistnämnda -inklusive sidospår- nedplockade av Trafikverket. Och så detta med ”attraktioner och faciliteter längs med och vid banan”.
Fast det är väl inte det största problemen i sammanhanget kanske? Det är ju även detta med olika tillstånd, och om banan fortfarande trafikeras av andra aktörer, även om det inte sker samtidigt, blir det svårt att använda museibanornas regelverk för underhåll, godkännanden och personal (”MRO SäO” mm).
Men den som lever o s v. Grundläggande frågor blir ju om man kan och vill. Och i vilken grad och vilka ”måsten” som påverkar detta. Det kanske trots allt blir bäst att satsa på dressincykling och sin modelljärnvägssektion när utflyktsverksamheten på Trafikverkets spår blir omöjlig?
/ L G
Ta Klippan-Ljungbyhed. Infran utöver stallet i Klippan och själva banan är i princip allt som finns. Skulle den inte vara utvecklingsbar alls, om bara slipersbyteströskeln övervanns? Jodå, det skulle den. Men visst, man startar då från "70-talet" igen.
De föreningar som har viss befintlig infra i inte allt för "trafikverksnära läge" kan ha en utvecklingsresa som museum med en kort "demonstrationslinje". Exempel ute i världen: Didcot railway centre. Lagstiftningsmässigt skulle en sådan anläggning helt kunna falla under nationell lagstiftning. GHJ:s trafik till Eken var ett annat liknande exempel. Det kan vara lätt att glömma vilka outnyttjade resurser och kvaliteter som många trafikföreningar har efter sina 50 års utveckling, som inte har omsatts eftersom man haft långväga färder som tema.
Om man ville och började tjata på allvar så finns det platser där man skulle kunna "börja på ny kula" med sitt befintliga bagage från 50 år tillbaka och satsa på ett Didcot-liknande museiområde. Exempel: Landskrona gamla stn. (nuvarande godsbangård) Ett utomordentligt attraktivt läge för övrigt och med spår som på sikt kan utvecklas i riktning mot en "demonstrationslinje".
Den här typen av "veteranjärnvägscentra" är något som i princip (ännu) inte finns hos oss (inte i den skalan i alla fall, men Köping, Smedjebacken och nu senast Hagfors kommer nära även om ambitionen i Hagfors verkar att kunna åka "relativt långt" med tiden?), Gävlemuséets stationsmiljö och rälsbusstrafik till fordonshall oräknad. Den är faktiskt något att titta riktigt mycket närmare på som "plan B" för de som inte tror sig kunna komma ut på ERTMS i framtiden.
Missade chanser: Det hade varit galant om sträckan söderut från Båstad kunde ha räddats. Idén flöt ju omkring men "vem ska göra det" var väl problemet. Lysekilsbanan, lång som ett nödår när man räknar slipers, hade kunnat vara en fantastisk anläggning, "en av de museibanor som saknas" i landet. Hoppet får då kanske stå till Dellenbanan i förlängningen. Loppet är inte kört för en elmuseibana, det är bara ganska långt.
Ovan uppräknade platser/sträckor ligger ganska bra till ur attraktionssynpunkt och har en chans att dra in till sitt levebröd tack vare och med hjälp av sin geografiska placering. Förutsättningarna är i alla fall bättre än i Jädraås... där de rent historiska/infrastrukturella förutsättningarna är helt fantastiska istället, inte minst i jämförelse med många befintliga, trots allt framgångsrika museibanor.